sarahsdays

Jo, tro det eller ej, men det kom faktiskt en bebis till slut! haha:)
Och det var inte vilken bebis som helst, utan det var världens bästa Arvid som kom till världen.

Tänkte att jag skulle göra som alla andra och skriva lite om hur det gick till:

Efter att ha haft förvärkar var tionde minut, av och till i ca en vecka, som sedan stannade av efter några timmar kan jag säga att jag verkligen hade gett upp tron om att vi skulle få se någon bebis, någonsin...

Iallafall, den 3:e augusti var vi på läkarundersökning eftersom ingenting hände och jag hade då gått över tiden 13 dagar. Läkaren gjorde ännu en hinnsvepning, i hopp om att förlossningen skulle sätta igång av sig själv under kvällen/natten. Om inte, så fick vi en tid för igångsättning klockan 07:30 morgonen där på.

Började under eftermiddagen få värkar var 10e minut (förvärkar igen, tänkte jag), som höll i sig 1-1,5 min. Det fortsatte hela natten och morgonen därpå.
06:45 ringde jag in till förlossningen och berättade att jag fått tid för igångsättning 07:30 frågade om vi fick komma in. Vi fick en tid kl.08:00, så vi gjorde oss iordning, kollade bb-väskan en sista gång osv, sen åkte vi...

(Läser i förlossningsjournalen för påminnelse, för jag minns inte så mycket)

08:06 Jag läggs in på förlossningsavdelningen, är öppen 3cm, värkar ca var 10:e minut. Ligger med CTG-apparaten på. Bebis hjärtljud 130 slag/minut.

09:46 Bebis hjärtljud sjunker vid varje sammandragning. Barnmorskan sätter en skalp på bebis huvud för att få bättre kontakt.

09:51 Bm tar hål på fosterhinnorna men det kommer nästan inget vatten.

10:07 Bebis hjärtljud sjunker fortfarande vid värkarna, jag får lägga mig på sidan för att se om det hjälper något. Samtidigt bestämmer läkarna och barnmorskorna att de ska pumpa in vatten i mig eftersom det verkar som om det är för lite vatten hos bebis och det kan vara därför som hjärtslagen sjunker.

Vid den här tiden börjar mina värkar göra lite ondare än innan men är så orolig för bebis att jag inte tänker så mycket på det. Läkare + bm avvaktar med syntocinon-dropp(värkstimulerande dropp) tills de ser om det hjälper att pumpa in extra "fostervatten".

11:19 Mina värkar har börjat göra ordentligt ont nu. Jag får sitta på en pilatesboll och gunga fram och tillbaka medan robert masserar min rygg. Bm hämtar varma "riskuddar" som robert håller mot min rygg, för det är där som det gör mest ont.

11:48 Jag får andas lustgas, vilket hjälper litegrann. Jag vågar inte andas för mycket ifall jag skulle bli helt knäpp utav det haha. (hade suttit och läst om massor galna saker folk sagt och gjort under förlossningen när de fått lustgas och var livrädd för att skämma ut mig haha).
En snäll undersköterska tittar in och frågar om jag vill ha något att äta,(jag har inte ätit något sen kl.6 imorse), hon går för att hämta lite soppa åt mig. Helt plötsligt börjar jag må illa och pekar till Robert att ge mig en såndär spypåse som hänger på väggen. Samtidigt som jag sitter och spyr så kommer underslköterskan in med min soppa. "Här är det någon som är hungrig ser jag!" haha. Fyfan så äcklig jag kände mig!

12:23 Får nu syntocinon-dropp för att skynda på processen då bebis inte mår så bra. Bm frågar här om jag tror att jag behöver någon mer smärtlindring men jag tycker det går bra med lustgasen än så länge. (vid det här laget skiter jag i om jag skulle börja svamla och göra bort mig på, som jag var så rädd för förut).

*Efter att ha fått dropp i ca 5 minuter har jag nu inga pauser mellan värkarna. När en värk slutar börjar en ny direkt efter. Allt går för fort. (jag tror jag ska svimma av smärtan och av trötthet).

12:40 Läkare kommer in och bestämmer att de ska stänga av droppet. Jag får bricanyl injektion.  Bebis hjärtljud sjunker ungefär 60 slag vid varje värk.

13:15 Har värkar var 4:e-5:e minut.

13:45 Personalbyte.

13:55 Jag har jätteont och bm frågar om jag vill ha EDA och det vill jag!! Läkaren vill ta ett laktat-prov(skrapa lite med ett typ "rakblad" på barnets huvud för att få fram lite blod) på bebis huvud för att mäta stressnivån innan jag kan få EDA.

14:00 Har ordentliga värkar nu som gör något så otroligt ont. Och mitt under detta tar läkaren laktatprovet på bebis vilket betyder att jag måste ligga stilla i gyn-ställning med onda värkar samtidigt som hon grejar där nere. Kan ju säga att det inte var det lättaste, jag gråter som en fjant. De börjar förbereda för EDA.
Jag är nu öppen 6cm.

14:15 Nu knackar det på dörren. Jag ser i ögonvrån att en man i läkar-rock sticker in huvudet, och säger: "Hinner jag ta en kopp kaffe först?" (det är läkaren som ska ge mig min efterlängtade EDA!)
Jag ligger och andas lustgas som en dåre och orkar varken prata eller reagera. Och han går iväg och dricker lite kaffe! haha fyfaan vad arg jag var här men jag var för trött för att säga något...

14:30 Allt har gått så fort nu så jag hinner inte få någon EDA, utan får klara mig med lustgasen. Nu börjar alla bli oroliga för bebis och de börjar förbereda mig på att det kan bli akut kejsarsnitt. (Jag känner nu att de gärna får göra snitt för jag orkar inte ha såhär ont mer!)

14:42 Jag är öppen 8cm men bebis mår riktigt dåligt nu. De pratar åter igen om snitt och jag ser på robert att han börjar bli nervös.

14:46 Jag får krystvärkar.

15:00 Laktat-provet visar att bebis mår riktigt dåligt.

15:05 Jag krystar, håller krampaktigt fast i Roberts tröja samtidigt som han håller lustgasmasken framför mitt ansikte. Barnmorskan ser att bebis har bajsat i fostervattnet och eftersom bebis inte mår bra beslutar läkarna att de ska ta hjälp av sugklocka, de börjar förbereda för det.

15:14 Sugklocka sätts fast på bebis huvud.

15:18 Efter 3 drag med sugklocka (1 drag per värk), föds vår bebis. Han är blå om hela kroppen, skriker inte och är helt slapp. Navelsträngen är lindad löst 2 varv runt halsen.

Jag hinner inte reagera, de lägger bara upp bebisen på min mage samtidigt som de klipper av navelsträngen (2-3 sekunder). Sen rusar alla ut med bebisen. Utom  jag och barnmorskan, från att ha varit helt fullsatt i rummet är det bara vi två kvar nu. (De drog med sig Robert på vägen ut).
Jag är helt slut och börjar nu gråta för jag förtsår inte vad som händer och är så orolig för bebisen. Barnmorskan försöker lugna ner mig och säger att allt säkert ska bli bra...

Efter vad som kändes som en hel evighet kommer Robert in med bebisen inlindad i en filt i famnen. Jag Frågar vad det blev, och Robert som var helt säker på att det skulle bli en tjej säger: "Hon har snopp!" haha:)

Vi blir efter några timmar flyttade till special-BB eftersom Arvid vägde så lite, där kommer de in var tredje timma och ger honom extra mat. (eftersom jag gick över tiden 2 veckor hade jag förväntat mig en 4-kilos bebis! haha). Vi blir kvar på special-BB i 3 dagar innan vi äntligen får åka hem.














Världens finaste Arvid vägde 2630 gram och var 48 cm lång